Minnen från framtiden

Jag tittar ner i handfatet som nyss varit fylld med vatten och i vilken jag precis dragit ur pluggen, inte vet jag om det stämmer att virveln går åt andra hållet mot hemma, men även om jag inte märker någon större skillnad så befinner jag mig alltså för första gången i mitt liv söder om ekvatorn. Platsen är Jakarta, Indonesiens huvudstad, en jättestad där det om man räknar in även förorterna bor över trettio miljoner människor och som det känns lika många bilar, motorcyklar och mopeder. Trafiksituationen är så svår så att all trafik kommer stå helt still dygnet runt från år 2025 om inte något görs åt det. Vår bostad ligger i ett hus som är ett i en grupp på sex nybyggda höghus fulla av små lägenheter. I bottenvåningen samt i källarplanet ligger affärer, restauranger och ställen där man kan lämna in sin tvätt. Där finns även en liten biograf och några dataspelshallar. I de närliggande kvarteren bor och arbetar folk, en moské finns också i närheten och varje morgon väcks vi av böneu...

Vi är nu inne i mitten av sommaren. En sommar som hittills varit omväxlande höstlikt kall och tropiskt varm. Vi har lagt trägolv på uteplatsen vilket gjort att vi nästan fått ett rum till. Grönskan runt är tät och skuggande. Ett extrarum för morgonkaffet och kvällsglaset. Det har inte varit många blogginlägg för mig de senaste månaderna, mycket har hänt men inspirationen skriva har saknats. Covid-19 slog till hårt över landet men tack och lov har den inte drabbat oss, min mor flyttade upp till Stockholm i mitten av maj och min hustru bröt ankeln på vänsterbenet någon vecka senare. Så tiden har gått genom att dels ställa upp och passa upp hemma och dels hjälpa min mor möblera, hänga upp tavlor och lampor etc. samt gå och handla både hemma och till min mor som pga sin ålder, nittioett, inte bör gå i affärer eller träffa folk. Pompe blev dålig, fick diarré med blod i, kräktes mycket slem, vägrade äta mat och dricka vatten, så en dag och kväll tillbringades på djursjukhuset i Bagarmossen d...

Diggilo Diggilej alla tittar på mig Stockholms stads gyllene bro Så kom den då i coronavirusets spår, bron med stort B. Bron som skall målas guldgul, varför inte en färg som står i bättre balans med det svenska kynnet och det aktuella vädret ... grafitgrått. Ända från Kina kom den, bron alltså men även viruset som drabbat hela världen. Vad händer nu om den inte passar, om bron är för lång eller alldeles för kort. Det måste vara väldigt svårt reklamera den. Jag tror de fått storhetsvansinne gubbarna i Stadshuset, guldfärgad.

Läste i dag i en artikel på DN att livet tar slut vid trettiotre, att man efter det inte längre lyssnar på ny musik utan bara sitter hemma och lyssnar på sin barndoms hjältar, att man inte längre har förmåga att utvecklas och lära sig något nytt utan bara fortsätta vara fram till den dag man lämnar jordelivet. Vilket skitsnack, jag lär mig något nytt hela tiden, lyssnar på ny musik och jag har hittat många bra nya favoriter på gamla dar och massor med bra musik sedan jag fyllde trettiotre. Inom fotograferandet tycker jag nog att jag hela tiden ser mer, fått ett bättre bildseende, har utvecklats och utvecklas framåt hela tiden. Jag tycker synd om den som tror livet slutar så tidigt, sen får man ju hoppas att de unga i dag lärt sig något av de äldre, av tidigare generationer och inte gör om samma misstag. Tar nya tag för rädda vår planet och skickar tillbaka den bruna sörjan som sprider sig över vårt land, skickar tillbaka den ner i rännstenen där den hör hemma. Gå ut, upptäck nå...

Fotoklubben hade gatufoto vid Årsta torg i dag så jag tänkte, vad sjutton jag hänger på. Var länge sedan jag var med på deras promenader, lockar tyvärr inte så mycket vara med i ett gäng på kanske femton kameraförsedda personer trava runt och terra en del av staden. Temat för dagen var vinter i Årsta, mer riktigt borde väl vara en regnig dag vid Årsta torg men det hade de också garderat sig för. Årsta är en ganska så trevlig del av Stockholm, lite mer som söder var innan det alla likformade hipsters flyttade in. Här kan man fortfarande se och träffa ett och annat original som inte är stöpt i samma form. Som gubben som berättade att han bott här och i samma lägenhet i åttio år, hur gammal han såg ut att vara ? Ja i alla fall åttio men troligen något år mer. Det är lättare än någonsin ta sig hit, tvärbanan till Valla Torg, sedan tre minuters promenad och man är framme. Väl värt ett besök även om det denna regntunga dag var ganska så folktomt.

Nytt år, nytt decennium, nya tag. Börjar med några bilder från det förra decenniet i ingen särskild ordning.